Det finns en flicka som får mig att le när jag mår som värst. Hon är handen som hjälper mig upp, axeln jag kan gråta mot och grunden till min glädje. Vår vänskap har växt så djup att vi behöver inte längre använda ord för att kunna kommunicera. Mitt lyckopiller heter Leonor och hon är min bästa vän. Jag vet att henne kommer jag älska livet ut. Även om vi i framtiden kanske inte går sida vid sida så kommer det alltid finnas broar mellan våra liv. Nu är tiden då alla ska välja sin egen väg och vi ses allt mer sällan, men varje gång vi träffas är det som vi aldrig varit ifrån varandra. Leonor är ljuset som aldrig slocknar och leendet jag aldrig glömmer. Med henne delar jag de finaste stunderna. Vi är båda mycket impulsiva, vilket gör att man aldrig vet vad vi kan hamna i för trubbel. Attackerade av hundar, lyktstolpar som dyker upp från ingenstans och värsta faceplantarna är några av de galna äventyr vi upplevt tillsammans. I trean, innan vi kände varandra, var vi rivaler. Vi hade en gemensam bästa vän, men inget intresse av att lära känna varandra. Idag förstår jag mig inte på dåtida mig. Hur kunde jag låta bli att älska en sådan underbar människa som Leonor? Jag vet att med henne vilar mina hemligheter tryggt och hon känner säkert det samma.
BFF är ingen överdrivt i vårt fall.
För jag vet att tiden aldrig kommer kunna ta oss isär.
För jag vet att tiden aldrig kommer kunna ta oss isär.
