Dearest swag family.

Det är lite sorgligt hur jag spenderade tjugofyra timmar med dessa fyra gula filurer. Vi påbörjade vår resa tillsammans, oslagbara. Jag kallar dem, min swag familj. För trots att det fanns ett tjugotal andra livsglada studenter på planet var det vi som höll ihop. Vi delade historier om konstiga drömmar och våra bästa framtidsplaner under en middag i London som lät sig sträckas över två timmar för de accepterade mitt långsamma ätande. På ett plan spelade vi kort, där en surgubbe tog på sig rollen att informera oss att vi inte alls befann oss i någon lekhage minsann. Resan till Singapore med filmval över trettio och mat i äckliga mängder gav oss en möjlighet att smälta det NEW FLASH faktum som vi precis fått predikat för oss på planet innan. När jag sen tröttnade på flygplatsen och började mingla runt med tyskarna istället tog mina swaggiees med alla sakerna jag glömt kvar utan den minsta gnutta av ilska i blicken. Sen plötsligt i Sydney tog det slut. Kvar var jag och Adam som tillsammans med Nya Zeeland flygarna stressåt en påse godis, medan Philip blev stoppad av vakthundarna för drogkontroll nummer två och Niclas blev hämtad av sin familj. Men trots att jag grät över tomrummet kvar i mitt hjärta vet jag att det inte är slut. För när vi kom fram skrev Lovisa direkt för att kolla att alla hade det bra och snart ska vi ha ett konferenssamtal på skype. No one night stand here, jag kallar dem för min swag familj, för det är vad de blev efter de där tjugofyra timmarna tillsammans någon vecka bort.