Jag längtar hem. För även om det här är mitt hem. Och jag älskar mitt rum. Min nyzeeländska familj. Så vet jag att det kommer kännas så annorlunda att vara tillbaka hemma. Jag kommer förmodligen vara jätteledsen sakna alla så himla mycket men det kommer vara avslappnat. För jag är i MITT hem. Där jag växt upp där jag kan säga vad jag tycker till hundra procent utan att behöva oroa mig för att någon ska bli arg och be mig att flytta. Jag saknar till och med att ha mamma som blir irriterad för jag vet att jag bara kan avfärda det med en kram. De taktikerna funkar inte riktigt här och jag räknar dagarna tills jag åker hem igen. Bara idag känner jag såhär, lite igår med kanske - men inte imorgon. Hundrafemtioen-dagar. Så många tills jag ensam och tårögd sätter mig på flyget för att sedan två dygn senare krama om alla er där hemma. Jag längtar, men önskar inte att det var nu. För jag har så mycket mer som jag vill göra.
Men hörrni här får ni en bild när jag är glad istället för ett leende är den vackraste kurvan man kan ha, visst!