http://alwaysandbelieve.blogspot.se/2014/03/var-inte-radd-for-lejonen-andreas.html
Tvåhundrasextiosju. Så länge sen är det jag kom hem ifrån Nya Zeeland.
Tjugotvå. Så länge sedan var det jag kom hem från Tyskland.
Tvåhundrasjuttiotvå. SÅ långt är det kvar tills jag tar studenten.
Ja skillnaden mellan tid och rum. Nu var det väldigt länge sedan jag uppdaterade senast. Ja 174 dagar sedan då var det mars och fortfarande ganska rått ute. Jag kämpade fortfarande med vardagen så gott jag kunde och kyrkan var till stor hjälp för mig. Men det är inte livet som har kommit emellan nu när bloggen har stått still, det är stress, press och depression. Jag tappade mig själv och har haft det så svårt att anpassa mig efter att jag kom hem från mitt utbytesår i Nya Zeeland. Skolan stressade mig så mycket att jag gick in i väggen, jag fick komma på akutsamtal på vårdcentralen och hos kuratorer. Efter den dippen som varade i flera månader är jag väldigt glad att jag finns kvar här på jorden. Jag är fortfarande rätt vilsen till och från men depressionen och självmordstankarna är som bortblåsta. Det skrämmer mig hur olika bilder och perspektiv ens eget psyke kan måla upp för olika situationer. Jag brukade gråta när jag kom hem från skolan som en rutin ända sedan februari till i juni. När pappa frågade, eller någon märkte, så vinkade jag bort det med att jag hade en dålig dag, men hur många dåliga dagar kan man egentligen ha på raken?
När jag slutligen en dag låg på soffan och jag grät så mycket att jag knappt kunde andas så ringde jag en väldigt god vän till mig, jag fick knappt fram vad jag ville ha sagt, att jag behövde hjälp, för klumpen i halsen var växande stor, som ett svart hål som sög upp alla mina ord. Hon tröstade mig och sa att jag skulle vända mig till psykiatrin men jag svarade bara att nej det blir bättre snart, det blir bättre snart. Gud är med mig och allting händer för en anledning. Men hon hade rätt, för ångesten växte och när jag kom hem efter skolan så gick jag och la mig för att sova, så jag skulle slippa panikattackerna, fast när jag vaknade några timmar senare utan att ha gjort fysikläxan, matteläxan eller hört av mig till den vän som jag egentligen planerat att träffa så växte paniken. Jag kände mig så hjälplös. Så på min pappas initiativ ringde jag slutligen vårdcentralen och fick en remiss för att träffa en läkare som skulle bedöma mitt välmående den 28 maj 2014 sen fick jag gå på terapi-liknande samtal en gång i veckan ända tills jag åkte på min efterlängtade 19-dagars resa till Tyskland. <3 <3
Nästan ingen vet vad jag har gått igenom denna vår och sommar. Min familj, min bästa vän och min värdsyster men ingen vet till vilken utsträckningen jag mådde dåligt och hur illa det faktiskt var. Så varför berättar jag det här nu på webben som är öppen för vem som helst? När jag startade den här bloggen så lovade jag att här kunde man läsa om både det fina och fula i mitt liv. Jag vill inte måla upp mitt liv som en idyll som andra avundas, jag vill visa verkligheten, precis så som jag lovade. Sen vill jag vara stolt över att ha tagit mig igenom en depression och visa för andra att man behöver inte skämmas. Även om det här inlägget har varit fruktansvärt jobbigt för mig att skriva, för att den där hjälplösheten är som ett spöke och jag är rädd att den ska komma tillbaka så fort jag nämner den, har en dålig dag eller att det är allt som folk kommer se mig som, hon som var deprimerad. Men jag har insett nu att livet är så otroligt långt och när jag har tagit mig igenom något som varit så oerhört svårt för mig så spelar det inte så stor roll om någon liten individ skulle se ner på mig, eller skratta åt min historia. Så klart att det skulle göra ont, men överlevde jag det här, så kan jag överleva det där. Så det här inlägget, den här ärligheten är till dig som behöver höra att även mitt liv har dippar och kan jag ta mig igenom det så är jag helt säker på att du kommer klara det. Ge inte upp kampen.
